Jag  är född här i Umeå, 31 oktober 1924, och så långt tillbaka jag kan minnas så har jag haft den här stan Umeå i mitt hjärta. Stan Umeå, det vill säga min lilla stad så som den såg ut och var befolkad på tjugotalet, trettiotalet och i början av fyrtiotalet och den stan, den var inte särskilt stor. För mig själv var gränserna ganska klara. I väster så tog stan slut ett kort stycke bakom Gamla Kyrkogården, om gränsen inte rent av gick vid Brogatan, där min morfar och mormor bodde i det tidiga tjugotalet i den vackra gård som av oss kallades för Majorsgården och som sedan blev Modigs hus, med dom blyinfattade fönsterrutorna alltjämt kvar idag från min morfar och mormors tid.

Den södra gränsen har funnits sig naturlig, det var älven. Teg hörde liksom inte till stan. Gick man över bron, det fanns bara en enda bro över dit på den tiden: Gamla bron vid Brogatan, så var man direkt ute på landet frånsett Ångbryggeriet just vid brofästet och några villor och egnahemskåkar. Resten var mest bondgårdar, ladugårdar, ängar och hagar. I norr sträckte sig i stan över järnvägen bort mot Gammliavallen och Sävargården och sen tog vildmarken vid med ridstigar och enmilsspåret på vintrarna. Och i öster, ja, någonstans vid lasarettet eller LASArettet som man sa på den tiden, gick väl gränsen i stort sett bortåt Hamrinsberget eller HAMrinsberget, och bortåt Ålidbacken, om det namnet finns kvar än idag. Det var min lilla stad som kanske räknade 8000 invånare då jag var grabb och 12000 då jag blivit yngling.

Jag bodde hela den här tiden i ett rött, timrat hus som alltjämt står kvar, Ripornas Gård vid Kungsgatan 93. Den gången låg det här huset vid litet torg som Länsstyrelsen långt senare skulle  bebygga. Det hette Nytorget och där spolades alltid en skridskobana om vintrarna. Där höll man till från när man kom hem från skolan och fram till 8–9 tiden då man skulle vara hemma, för det stod i Läroverksstadgan. Upp till andra ring var man förbjuden att vistas ute på gatorna efter kl. 9 eller var det möjligen 10, och i tredje och sista ring var tiden utsträckt en timme till.

Jag växte upp och fostrades i ett borgerligt hus där inkomsterna tydligen var stora. Min far hade råd att  hålla en chaufför och gårdskarl i en och samma person, en köksa och en piga och stundtals också barnjungfru. Det var i allmänhet pigorna som man som barn fick lita sig till. Far och mor hade ju aldrig tid för de barn de begåvats med. Och eftersom pigorna i allmänhet bara stannade något år innan de for vidare fick man inte mycket trygghet på den vägen heller.

Det var trots allt, alltså i en otrygg miljö som jag växte upp trots det pampiga hemmet. Så kom det sig att jag på något sätt sökte efter den trygghet som jag saknade, i kvarteren och husen som formade staden Umeå och dom människor som gick där och som snart man lärde känna igen till utseendet.

Det var en tid av få förändringar. De hus som stod där de revs inte, åtminstone bara sällan och inte var det ofta man såg några nya husbyggare heller i den lilla stan som var min. I detta oföränderliga låg en trygghet. Det låg en trygghet i Döbelns park, i Rådhusets fasad, i Järnvägsstationen, i K4:as och I20:s kaserner, i Läroverket mitt emot Kyrkparken, i siluetten från hoppbackens träskelett bortåt lasarettet, i den oföränderliga älven, men inte i kyrkan.

Kyrkan var jag rädd för, eller kanske inte själva kyrkan, utan klockringningen och de förstämda trummorna och musikkåren som spelade Chopins sorgmarsch. Det var nämligen så, att på det lilla torget utanför mitt hem, Nytorget, alla vintrars skridskobana, samlades alltid militärerna då det var någon militärbegravning på gång. Därifrån utgick liktågen. Där började trummorna sitt långsamma förstämda virvlande. Där högg hornen in med de tragiska, dramatiska tonerna.

På detta vis blev jag tidigt medveten om döden som en av de få sanna realiteterna och jag var rädd för den, så rädd att jag som 5–6 års pojke alltid mumlade i min aftonbön att:

Kära Gud, låt allting vara som det är. Låt ingenting bli förändrat. Stanna tiden och alla klockor och låt Umeå alltid vara som Umeå är idag. Kära Gud, låt ingen människa få dö. Låt mig alltid få se Gris-August, Höns-Stina och gubben Fluur komma gående på gatorna.

Kära Gud, låt Gris-August gå där med sin lilla kärra och Höns-Stina med sin spark eller cykel på väg till herrskapsfolk med sina tuppar och kycklingar och gubben Fluur med sin stora vedsåg. Låt dem alltid få komma gåendes på gatorna, snedda torget framför Rådhuset, ta vägen bort mot Järnvägsstationen eller Döbelns Park. Kära Gud, låt det alltid vara så.

När jag var pojke hörde man inte ofta berättas om den Stora Branden. Morfar och mormor hade varit åsyna vittnen och flera av deras närmaste släktingar, Schildtarna, hade fått sina hus nedbrända till grunden. Men de talade inte så ofta om det, fast man visste ju tidigt att vårt Ripornas Gård tillhörde de få hus som klarat sig undan den Stora Röda Hanen den gången 1888. Stadsbranden hade en viss hejdat sig vid Östra Esplanaden sas det. Och så visste man att stans alla björkar hade planterats för att stoppa en eventuell brand i framtiden och så hade vi ju alla de här brandgatorna mellan husen i kvarteren som en ständig påminnelse om det hemska som en gång hänt. Men som sagt, man talade inte ofta om branden.

Däremot talades mycket om ryssen, om hjältarna från finska kriget, om Döbeln, om Duncker och om alla de kulor som man alltjämt kunde finna i timrade lador bortåt Sävar och Ratan, minnen från träffningar med ryska trupper 1809. Det var ett spännande stopp, som jag broderade vidare på i min fantasi. Jag såg ryska trupper komma ridande i vild karriär längs Kungsgatan och förebilderna tog man naturligtvis från den tidens matinéfilmer på Odeon  med Vilda Västern på repertoaren. Hjälten Zorro inte att förglömma. Han fanns redan då, med mask och slängkappa och sin svarta häst Tornado och allt. Men Zorro var förstås alltid svensk, en kompis till generalen von Döbeln som visserligen inte hade en mask för ögonen men jämväl hade svart band för pannan. Och de slogs tappert sida vid sida mot de förhatliga ryssarna. För i min fantasi var ryssarna alltid liktydiga med skurkarna och svenskarna och finnarna de stora hjältarna. Nåja, den bilden tvingades jag längre fram i livet att revidera på ett högst påtagligt sätt och det blev naturligtvis en bitter läxa för livet.

Jag minns förresten en gång då jag gick i första ring och vi hade en historielektion utomhus i Kyrkparken. Vår lärare var en liten petimäter till karl och när jag pekade bort mot gungorna som stod där på den tiden och sa ”Tänk, tänk att just där borta satt general von Döbeln till häst och talade till soldaterna när kriget var slut …”. Då avbröt mig den här läraren och sa att på det sättet fick lille Lars inte säga. Det var nämligen så, påstod läraren, att visserligen hade von Döbeln talat till soldaterna här i parken, mellan kyrkan och läroverket, men EXAKT VAR han suttit till häst, det visste man inte. Alltså var det fel av mig att peka ut en särskild plats åt honom. Den lektorn var nära att döda hela mitt historieintresse.

Historia, sa han, det skulle vara exakt! Historia fick inte ha någonting med fantasin att göra. Men herregud, vad är historia om den inte får hjälp av fantasin? Men även i fortsättningen placerade jag alltså ut på von Döbeln sittande på en vit häst bort gungorna och jag såg honom framför mig och jag hörde hans tal, men för säkerhets skull teg jag om vad jag såg och vad jag hörde och vad jag visste, för jag ville inte få underkänt i ämnet historia. Jag fick ett B till slut.

Jag hade tidigt bestämt mig för att aldrig lämna Umeå. Umeå var min stad. Min stad med Vasaloppshjälten Arthur Häggblad, som jag till och med var du med, och som morsade tillbaka till mig då jag sa ”Tjenare Arthur”, då sa han ”Tjenare Lasse” tillbaka till mig.

IFK Umeå och UIK och Gammliavallen. Dit hade jag fått följa med min far och se fotboll sedan jag var 3–4  år gammal och där jag så småningom själv skulle springa 100 och 200 och stafett och hoppa längd och höjd och tresteg och bli skolmästare i de flesta av de där grenarna tror jag. Och till och med som sjuttonåring platsa i IFK:s bästa, finaste förening som fanns: IFK Umeås sprinterlag för seniorer.

Nej, aldrig skulle jag lämna min stad Umeå. Min stad med gubben Beronius som var son till visornas Glunten och som idag har en väg uppkallad efter sig på den plats där hans röda villa en gång reste sig vid det gamla lasarettet. Alltså gubben Beronius, och hans ampra fru Henny, som var moster till hela stan, moster Henny! Min stad med den där läroverksläraren som gick så konstigt med ena armen och som hade skrivit en roman som heter ”Apoteket Pantern” och Fritz Thorén som var ett stort författarnamn och som jag i skolan hade i kemi.

Min lilla stad med fotbollshjälten Gimo-Lasse och Åkerbloms bokhandel och Utterströms järnaffär och Bäcklunds och biograferna Röda kvarn, Imperial och Odeon och Gusti Valters sjukvårdsaffär och Sandbergs kondis och Wallers kondis och Kopparkiosken i Rådhustorget, det enda ställe i stan där man kunde köpa tidningar med bilder av nästan nakna tjejer. La vie Parisién och Solvännen hette de. Nej, aldrig! Aldrig skulle jag lämna min lilla stad som var så vänlig att ge mig trygghet genom sitt oföränderliga varande, när jag aldrig fick någon trygghet i mitt eget hem.

Men naturligtvis blev det inte så. Min lilla stad vill inte ha mig den gången vid det tidiga 40-talet. Det fanns inte plats för mig. Jag ville bli journalist och hade författardrömmar men varken Umebladet, där jag brukade vikariera om somrarna som sportskribent, Kuriren eller Folkbladet hade bruk för min arbetskraft. En sensommardag år 1944, det är 44 år sedan, återstod inget annat än att ta tåget söderut till Stockholm där jag började frilansa mig in på Expressen och där skulle bli kvar i nära 40 år.

Men jag längtade alltid tillbaka till Umeå. Det fanns och har alltid funnits kvar i mitt hjärta. Jag minns vad jag gjorde de första åren i Stockholm. Om kvällarna promenerade jag ofta ner till Centralen, till perrongen, varifrån norrgående nattåg gick ut. Jag gjorde det därför att jag längtade efter att få se Umebor. Sak samma om jag kände dem eller inte, huvudsaken att jag kände igen deras ansikten. ”Hälsa hem till Umeå!” sa jag för mig själv så snart jag kände igen någon. ”Hälsa hem! Hälsa hem!” för så vilsen kände man sig den tiden.

När jag hade lämnat Umeå hade också all den trygghet stan gett mig ramlat bort och den förlorade tryggheten fick jag försöka erövra på annat håll och det gjorde jag väl också med tiden. Men jag har alltid återvänt till Umeå under alla de år som gått. Dels har jag haft ärenden till min gamla stad så jag har alltså regelbundet kunna studera den förändringens vind som gått fram över stan som en storm, alltsedan det tidiga femtiotalet där det nya Umeås historia tar sin början, det femte exemplaret.

Men jag har kunnat besöka Umeå på annat sätt också. Jag har gjort det i mitt författarskap. Då jag i slutet av fyrtiotalet skrev min debutroman ”Inga stormar än” levde jag intensivt i trettiotalets lilla Umeå, min stad. Och när jag skrev Sorundasviten reste jag i tiden tillbaka till både 1808 och 1809 till Umeå stad.

Men framför allt levde jag ett mångårigt Umeliv i min 2000 sidor långa småstadskrönika från tidigt 20-tal till fredsåret 1945, där alla gator, torg, caféer, krogar, esplanader och hus känns igen av alla goda umebor. Men där jag tror inte några förebilder till romanens många personer kan pekas ut, Ja, inte en enda en utom den legendariska Siv Holmström förstås, som var förebild till romanseriens lillpiga. Hon som gjorde karriär och nådde härligheten precis som i levande livet som i romanen.

När jag skrev den här krönikan om Umeå kände jag en stor kärlek till min lilla stad och dess människor. En häftig förälskelse skulle jag kunna säga, med alla dess original, dess stadsbilder. Och jag kände en stor och djup tacksamhet för att ha fått vuxit upp i dessa kulisser och har fått allt förborgat i mitt hjärta. Den fjärde och sista romanen i sviten är också dedicerad till ”Till min hemstad”.

Men den kärleken är naturligtvis en illusion. Min lilla stad finns inte mer. Min lilla stad med allt det goda och allt det onda, allt det som låg i tiden. Idag är ju Umeå en sån stor växande storstad, Norrlands huvudstad. Jag borde inte alls känna mig hemma här. Det är så mycket nytt och främmande, men ändå känns dagens Umeå som hemma för mig. För överallt finner jag spår tillbaka till min förlorade värld. I två dygn har jag nu gått omkring här på gator och torg och bilat genom Stor-Ume och snabbt blivit Umebo igen. Överallt har jag mött en omsorg, en omtanke från dagens Umebor, av dem som ni valt att styra och ställa. En omsorg och omtanke som är rent förunderlig och som jag aldrig tidigare sett.

Och jag har träffat så många umebor, unga och gamla, som känner en sådan berättigad stolthet över att få kalla denna stad, denna nya stora stad, sitt hemvist, min stad, sin tillhörighet. Vemod och sorg känner jag över att jag aldrig fick stanna kvar här i stan, i min lilla stad, och aldrig fick se den växa och förhärliga sig själv. Glädje känner jag för vad jag idag bevittnar kring kvarteren, brandgatorna och björkarna. Jag gratulerar av fullaste hjärta det unga Umeå som fått detta arv att förvalta.

Ni unga i dagens huvudstad i Norrland, ta hand och ta väl hand om budkavlen från det förflutna och för den vidare i samma anda som 50-talisterna och generationen där framåt har gjort. Till alla de som skapade den här underbara storstaden i Umeå med småstaden kvar i sitt hjärta, tack för att jag fick komma hem till slut.