För 100 år sedan var Umeå en liten stad med röda trähus, några ljusa officiella byggnader. Stadsplanen, som hade sitt ursprung i 1600-talet då Umeå bildades, hade raka, smala gator, tätt kantade av bebyggelse och bildade ett rutnät. Här utspelades midsommardagen 1888 ett drama som vi har samlats här idag för att minnas. Denna dag blev en vattendelare i Umeås historia. Umeå före denna dag är något helt annat är det Umeå som likt fågeln Fenix föddes ur askan.

Försommaren hade varit strålande vacker men torr. I stan var man medveten om att brandfaran var stor med de många lättantändliga spåntaken. Det fanns därför en beredskap för branden egentligen, med ångspruta, flera vanliga sprutor och närmare 650 man som kunde mobiliseras i en brandstyrka.

På morgonen blåste det upp en nordvästlig stormvind och snart var katastrofen ett faktum. Klockan två på eftermiddagen denna dag så sände landshövdingen Axel Wästfelt följande dramatiska telegram till Civildepartementet i Stockholm:

Holmsunds stora lastageplats brinner! Eld härjar samtidigt i västra delen av staden utmed älven. Stor fara för hela staden. Västlig storm råder.

Från hustaken i Umeå så kunde stadsborna se rökpelarna från bränderna som härjade i Holmsund. Många for också till Holmsund för att hjälpa till med släckningen, men elden kom också loss i det gamla bryggeriet nere vid älven i Umeå. Brandorsaken har aldrig kunnat klarläggas.

Klockan 8 på kvällen sände landshövdingen sitt andra katastroftelegram:

Umeå stad är i det närmaste nedbrunnen. Residenset, Landstadshuset, Rådhuset i aska. Elden utbredde sig vid tolvtiden och tog genom västlig storm stark fart. Hjälp av statsmedel torde beredas så snart som möjligt. Livsförnödenheter av mjöl och saltvaror tarvas jämväl då alla magasin nerbrunnit.

Elden hade med förvånansvärd hastighet spridit sig från hus till hus. Släckningsarbetet övergick efter några timmar till allmän förvirring och flykt. Ja, det gällde att sätta sig i säkerhet med sina familjer utanför stan och försöka få med sig så mycket tillhörigheter som möjligt. När branden så småningom begränsades var det därför inte släckningsarbetet som var orsaken utan en vindkantring, och denna ljusa midsommarnatt fick flertalet stadsbor tillbringa ute i det fria.

Fotografier som togs av Umeå efter branden visar en ruinstad. Av den gamla stan återstod främst västra stadsdelen och 2500 av de 3000 invånarna stod utan hus och hem. Men branden krävde inga människoliv. Dagen efter branden inleddes rekonstruktionen. Stadsfullmäktige sammanträdde under ordförande Christopher Huldt i Västerbottens Enskilda Banks lokaler som hade klarat sig. Enligt  protokollet fördes en längre överläggning om avhjälpande och hindrande av den nöd som var rådande bland stadens invånare efter branden,  såväl i fråga om husrum som mat för dagen.

Fullmäktige valde en inkvarteringskommitté och en nödhjälpskommitté. Redan andra natten hade samtliga umebor kunnat beredas plats på landsbygden och i  de 25 stora tält som militären ställde till förfogande från Gumboda läger.

Den andra dagen efter branden anlände kung Oscar II med båt till Umeå från Sundsvall som också brann ned denna ödesdigra midsommarhelg. Han beskådade förödelsen och utlovade bistånd. Det var uppenbart att Umeå inte skulle klara sig självt i detta läge. Spontana insamlingsaktioner kom också snart igång på olika håll i landet.

Nödhjälpskommittén införde i början av juli en annons i rikspressen med vädjan om bidrag från omvärlden. Organiserade insamlingar kom igång runt om i Sverige, men också utomlands. Inom ett år hade denna fantastiska nationalinsamling inbringat inemot en tredjedels miljon kronors värde, inklusive gåvor i matvaror, kläder, husgeråd och så vidare. Det var en stor summa som motsvarade fem års normala statsutgifter på denna tid. Hälften av medlen kom från Stockholm men stora summor kom också från USA, grannkommuner i Västerbotten liksom från Norrbotten, Västernorrland och Gävleborg. För att klara den omedelbara nöden var denna insamling oerhört viktig.

De många miljoner som återuppbyggnaden krävde kom naturligtvis från försäkringsbolagen samt från privata och offentliga nyinvesteringar. Nu inleddes en otrolig aktivitet i stan. Eftersom det förflutna hade brunnit ned blev det nödvändigt att visionärt planera för framtiden.

Byggnadsarbetare och entreprenörer mobiliserades från hela landet och efter fem år så var den första stora etappen av återuppbyggnaden klar. Staden återuppbyggdes i trä men de offentliga byggnaderna blev stenhus, till exempel Rådhuset som stod klart 1892, kyrkan 1894 och Residenset 1895. För att förhindra bränder i framtiden byggdes breda gator med vattenrika björkalléer. Björkarnas stad hade fötts!

Den pionjäranda och visionära kraft som mobiliserades under åren kring sekelskiftet har för alltid satt sin prägel på vår stad. Umeås väg från björkarnas stad till Norrlands huvudstad under de gångna 100 åren är en modern askungesaga.

För att minna kommande generationer om den solidaritet och generositet som Umeå mötte av omvärlden efter den stora katastrofen, ska jag nu avtäcka en minnestavla som utförts av konstnärsparet Kerstin och Ford Bäckström och som gjutits i Hörnefors.

Tavlans text lyder:

Stadsbranden 1888 ödelade nästan hela
Umeå. På några timmar blev 2500 av
statens 3000 invånare utan hus och hem.

Många inom och utom landets gränser
visade efter katastrofen de nödställda
beundransvärd medkänsla och generositet.

På hundraårsdagen framför kommunen här-
med sin tacksamhet för en enastående
hjälpaktion under en för Umeå svår tid.

En tacksamhetens tanke går även till de
umebor som den gången orkade kämpa och
vågade tro på Umeås välgång och framtid.

Umeå den 25 juni 1988.