Vid branden omkom ingen av Umeås 3000 invånare. Av Sundsvalls cirka 9000 invånare avled senare en handfull personer på grund av följdsjukdomar som hjärtfel med mera. Trots att Sundsvall var så mycket större lär den världsomfattande hjälpinsamlingen har delats lika mellan de två städerna. Möjligtvis var det inte lika stor förödelse där som i Umeå.

För Umeås del motsvarade beloppet nästan lika mycket som fem års statsutgifter eller 50 års fattigvårdskostnader. Umeås styrande var dock mycket sparsamma. Det bestämde att bidrag endast skulle gå till brandoffer, inte till fattigvård eller liknande. Detta innebar att pengar fanns kvar på brandkontot ända in på 1950-talet. Genom så kallad permutering omvandlades behållningen då till stipendier.

När vi i brandgruppen planerade vad som skulle prägla Minnesåret 1988 fanns det en stark vilja att på lämpligt sätt tacka alla som hjälpte oss 1888. Men det framhölls också att något konstverk kunde det inte bli frågan om eftersom det totala anslaget var 250 000 kr för alla aktiviteter och den totala tidsramen var cirka fem arbetsmånader.

Alla konstnärer i Västerbotten skulle i så fall först bjudas in och ges möjlighet att komma med förslag till ett konstverk. Sedan skulle en jury utses, för att välja det bästa förslaget. Därefter skulle konstverket upphandlas och sedan tillverkas. Budskapet var tydligt: ”Glöm det. Vi har inte tid med sådana här jippon.” Men situationen var unik. Det skulle dröja 100 år till nästa gång! Detta kunde inte skapa något för de kommunala rösterna störande prejudikat.

Jag och Erik Gruffman åkte därför ut till Ford och Kerstin Bäckström i Stöcke och beställde en minnestavla utskuren i trä och sedan gjuten i järn. Den skulle ha en ram av björklöv och två händer som symbol för vår tacksamhet. Texten skulle vara guldförgylld. Formuleringen av texten bad vi att få återkomma med.

Ford Bäckström ville väldigt gärna göra detta. Vad han behövde var ett foto på ett handslag mellan en kvinna och en man. Uppdraget som fotomodeller gick till kommunalråden Margot Wikström och Torsten W Persson.

Ford nämnde att han var sjuk och att detta kanske skulle bli hans sista uppdrag. Hustru Kerstin skulle hjälpa honom med guldförgyllningen. Arbetet blev dock för stort och kommunen slöt senare ett avtal med Mattsons Ramverkstad, som åtog sig att underbehandla och att med 23,5 karats bladguld förgylla två varv.

Det var sed 1888 att vid brand ringa i alla kyrkklockor för att därmed uppmana befolkningen att komma och hjälpa till med släckningen. Eftersom stadskyrkan i Umeå brann redan i december 1887, så ringde man nu i Rådhusklockan. Det var en kyrkklocka, som hade installerats i väntan på bygget av en ny kyrka. Men den klockan fungerade bara tills den smälte ner av all värme från branden.

Minnesstunden 1988 skulle också börja med att Umeås alla kyrkklockor ringde. Paret Bäckström hade bjudits in, för efter ringningen skulle deras fina konstverk avtäckas. Men de kom aldrig till ceremonin. Vi fick senare veta att Ford hade blivit sjuk och inlagd på Universitetssjukhuset kvällen innan.

Precis vid ”klockslaget” öppnade Kerstin fönstret i hans sjuksal och de kunde båda höra Umeås alla kyrkklockor ringa. I den stunden dog Ford Bäckström.

Minnestavlan finns uppsatt till vänster om stora entrén till Stadshuset i Umeå.